man ska skriva en novell iskolan.. och såhär börjar min (jag vet den är komplicerad o lite sånt)

Jag går förbi gravstenarna och ser främlingars namn fladdra i skenet från tända ljus. Främlingars namn, personer som inte är personer längre. Vad är man då? Ingen? Man är väl Någon tills alla som har känt en också är Ingen... Då är man inte någon.

Ibland blir jag avundsjuk på dem, inte för att jag vill dö, jag vill inte bli Ingen. Men jag känner inte heller någon speciell angelägenhet om att vara Någon heller. Att inte ha några krav, att inte behöva bry sig om allt och alla, att till och med bry sig om folk som inte är Några. Att gå och tända ljus för någon som inte är Någon längre...

Där. Framme.

 

 

JULIA BJÖRKLUND

1987 – 2002

Älskad och saknad för alltid